jag hoppas att du aldrig kommer att tänka på något lika mycket som jag tänker på dig.

I augusti 2010 lånade jag en bok på biblioteket. läste den och den slog mig i hjärtat. den fick kroppens alla organ att dra ihop sig. både av vemod och av hur otroligt vacker den är. jag läser den igen nu. nu är den min egen och står i min hylla. blir plötsligt påmind om alla ord föregående författare hade strukit under i biblioteksboken. när jag skrev dem rakt upp och ner efter varandra fick jag den här texten:

inte att sluta leta
ju mindre vi sade, desto mer missförstod vi
men det kändes som om vi talade om det viktigaste av allt
det är synd att vi måste leva, men det är en tragedi att vi bara får ett liv att leva, för om jag hade fått två liv skulle jag ha tillbringat ett av dem med henne
ett ordboksblad från att röra vid varandra
jag saknar dig redan, Oskar. Jag saknade dig till och med när jag var tillsammans med dig. Det har varit mitt problem. Jag saknar det jag redan har, och omger mig med sådant som saknas.
När jag var liten flicka var livet som musik som hela tiden blev högre. Allt väckte känslor inom mig. En kalender som visade fel månad. Den kunde ha fått mig att gråta. Jag ägnade livet åt att lära mig att känna mindre.
just gått till skolan och jag väntade på dig. jag hoppas att du aldrig kommer att tänka på något lika mycket som jag tänker på dig.
hade sovit och drömt.
kysser varandra här uppe under åskväder kan få vara med om att det slår gnistor mellan deras läppar.
Jag kommer att bli besviken, men inte alls förolämpad, om ni säger nej.
vet att det ska dö så är det väldigt väldigt lugnt.

(Ochja, boken ja, Extremt högt och otroligt nära – Jonathan Safran Foer)

ligger vaken lite för sent trots att jag ska upp om för få timmar men måste så slappna av måste landa måste vila måste bli av med den där känslan som greppar mina revben inte ångest men kanske mest förvirring vet inte vad som hände med allt det där jag ville göra det jag ville förverkliga man börjar fundera sådär när folk från förr hör av sig när de skickar ett mail och säger att de minns en som en så fin människa och att man faktiskt kanske borde säga hej ibland då ja då börjar man fundera på allt allt som trängs i huvudet och gör det så tungt mot kudden önskar helst att jag kunde få kura ihop mig i din famn och du kunde stryka mig sådär över håret så jag kunde andas normalt.

ja. jag vet att min blogg är oerhört tråkig och inte alls kul att läsa men jag tror ändå inte att ni är många som hittar hit längre och jag försöker egentligen bara att fånga lite ord igen.

det finns så många personer i ens liv som egentligen bara hör hemma på en plats. de där vännerna man hade bara i skolan. folk man träffar bara under några dagar när man är volontär på en festival. hela förra sommaren jobbade jag med tre väldigt fina tjejer, som jag direkt kände att det här är bra folk, fina människor. man pratar om att ses men ingen drar riktigt igång det. och ibland när man träffar folk sådär utanför den platsen de tillhör blir allting bara så fel och konstigt och man vet inte hur man ska bete sig. igår träffades vi för första gången utanför jobbsammanhang. och det blev inte alls sådär. det var hur mysigt som helst och det första jag möttes av hemma hos kollegan var en gayflagga, feminismmärken och fina 60talsmöbler och den där känslan av att det är folk man kan komma bra överens med bara växte. vi lagade mat, pratade gamla jobbminnen och diskuterade allt som dök upp i våra huvuden.

2010 sprang jag ut från mitt gymnasium med en vit mössa på huvudet. ända sen dess har jag väntat på att klargörelsen ska slå mig. att jag plötsligt ska veta vart jag vill att mitt liv tar vägen. nu är det plötsligt 2013 och jag vet fortfarande ingenting. har läst två universitetskurser, jobbat i två år och säkert utvecklats mycket, men vet fortfarande ingenting.

.

Jag älskar att min faster berättar så mycket när vi är hos henne. Resten av min familj pratar inte så. Varje frukost tar hon upp en ny historia för mig och min syster att lyssna på. Hon pratar om vår släkt, om när hon blev kär, om farmors cancer, om att flytta till ett land som inte är ens eget, om vilka ord farfar ofta använde, om hur länge pappa haft mustasch och om hur hennes barndom var. Idag sitter vi i det där välkända köket i Italien och läser farmors gamla dagbok, den från 1953. Hon är 19 år och skriver om att gå ut och dansa och att vara nyförälskad i min farfar. Vi sitter på varsin stol med varsin kaffekopp och lyssnar när min syster läser högt. Just i det läget är vi så nära, vi tre och farmor. Jag vill aldrig att dagboken tar slut.

och plötsligt ligger jag på noppriga lakan och saknar dig.

äh. om mina jävla växter kunde ta och se fina ut för en gångs skull.

Du erkänner också att du är trött

Minns du när vi låg på gräsmattan utanför mina föräldrars hus? vi hade gjort kladdkaka och plockat bär. och av ingenting började vi skratta. ontimagenskratta. sådär som man bara skrattar med en riktigt nära vän och när det är varmt i hela kroppen. sånt längtar jag efter. vi ska vara mer vuxna nu. inte skratta okontrollerat utan istället diska städa lägga oss i tid och orka gå upp tidigare än solen varenda jävla morgon.

kanske höst, igen

med stress press och alldeles för stor utmattning är det svårt att sova på nätterna. drömmer så konstigt om döende vänner, folk som blir genuint elaka och att jag dör. hela tiden. ibland när jag vaknar har jag en mjuk nacke att kura in mig mot. då lättar det lite. men när den där nacken och den där doften av hennes hår är lite för långt bort klänger oron sig kvar. kurar ihop mig i hörnet av sängen och väntar. tids nog ringer alarmet och jag jobbar kommer hem sover ännu sämre.

.

om jag kanske hade stannat kvar och legat vaken och lyssnat på tre olika andetag inatt så hade jag kanske inte behövt känna mig så jävla ensam i mitt mörka rum. i 120cm tomhet.

sex år senare än när vi träffades första gången

det är så konstigt när tiden går. hur folk kanske inte alls förändras men hur man försvinner isär ändå. den här helgen har jag spenderat med vänner som visste vart jag gick minsta steg när jag gick i högstadiet. ni hade dem allihopa, de där vännerna som var så nära inpå nej innanför huden så att man var helt säker på att man skulle spricka upp och bli söndertrasad om man förlorade dem. mina vänner visste allt. allt. hur många timmar jag sov per natt och vad jag kände exakt i varje sekund. och nu satt vi i samma lilla etta i helgen och jag kunde inte riktigt få ihop pusslet. jag förstod ju att det här är mina vänner och vi känner varandra men min hjärna kunde inte få ihop allting jag vet om dem i samma person. var fullt medveten om att de nummer jag alltid kunde ringa i natten tillhör de här personerna men ändå inte alls. de var likadana och fantastiska men inte alls här ändå. på något sätt.

m

det är kallt nu. nästan så frosten sätter sig i ansiktet när man går utanför dörren. vi drar upp dragkedjorna på för kalla jackor och våra ord blir mest vita moln i den kyliga luften. men röksignaler har ju funnits länge och du är så duktig på att tolka mina.

äh. börjat om ett tiotal gånger men kommer ingenstans. orden flyr från mig som fåglar som inte går att hålla fast. och om man försöker kanske man bryter en vinge.

att sakna fast grund.

tänker det där igen
att om jag stuvar ner saker
flyttlådor på hög
kan jag gömma känslor
bland papp
fyllda av tandborstar
och böcker jag aldrig läste

någon gång
ska man väl hitta rätt?
hitta hem
packa upp
och vara hemma

packar bara ner
märker dem med ”kläder” och ”kökssaker”
fast det borde stå
som ”saker jag gjorde när jag inte kunde sova”
eller ”i väntan på lugn”.