.

december 5, 2014

kryper ned bredvid dig.
lyssnar på hjärtslag.
de lugnar mina.

november 24, 2014

november.
skriver examination efter examination till skolan. avslutar, skriver referenser och börjar på nästa. ser inte blå himmel på flera veckor och är nästan alltid sjuk. vaknar med ett tungt huvud och tänker att idag, kanske idag är lite lättare. gör kaffe. sätter mig i soffan. tungt. inte det minsta lättare. annika norlin sjunger om november. tar en paus, får för mig att jag skrivit samma förut. söker. och ja. för tre år sen skrev jag nästan exakt det här. lyssnade på precis den här låten. antar att det inte händer så mycket. vi dricker fortfarande kaffe.

september 16, 2014

går fortfarande i någon slags ångestdvala efter valet. eller så är det bara en sak att skylla på. jag vet inte. har flera timmar på mig att göra saker men stirrar istället i taket och stressar mig själv. glömmer saker och oroar mig över moment som ska göras i skolan. är omgiven av kaos och jag vill egentligen bara ha min lägenhet nystädad och organiserad men orkar inte ordna det. skjuter upp saker, bygger på hög. vill egentligen mest vara i ett annat land och kramas.

maj 26, 2014

idag mår jag illa över resultaten i EU-valet igår. en tiondel av de röstande i sverige röstade alltså på ett rasistiskt parti. på ett parti som gång på gång hävdar nolltolerans mot rasism och kallar sig ”sverigevänliga” men uttalar sig rasistiskt och kallar alla som inte håller med för vänsterextremister. ett parti som jublade när andra rasistiska partier fick många av rösterna i andra land. vi kommer framför oss ha ett eu-parlament som tycker det är äckligt att se på människor med funktionsvariationer, som gärna låter människor dö istället för att hjälpa dem, som anser alla yttringar HTBQ onormalt och tycker allt som feminister kämpat för borde raseras. det är ett parlament som får mig att bli så rädd över vart världen är på väg. jag blir så jävla rädd. så jag ligger här i soffan med min tunga klump i bröstet och lyssnar på pfemme records ”tittar aldrig bort igen” om och om igen. jag trodde verkligen att det var vår tid nu.

.

maj 13, 2014

äh. jag avskyr att ha en tenta över mig som min hjärna är totalt inställd på kommer gå långt ifrån bra. en såndär sak som är löjlig att tänka så mycket på att det gör allt annat snäppet gråare. men det regnar mot mina fönster och ute är redan grått. till och med mitt hår känns gråare och liksom hela jag. ligger i mörkret och läser för stegen för att tända lampan känns för många (och då bor jag ändå på 18kvm)

det är vår tid nu

maj 4, 2014

det känns som en fin tid nu. ute är himlen rosa på så många sätt och under den är vi. jag har snart läst ett helt år på min utbildning och det känns som om jag hittat rätt. om inte för alltid så för något att göra i tre år. folk kramas och samarbetar och dricker öl på gräsmattor bänkar balkonger. jag vaknar varje dag till dig och slutar varje dag likadant. blir glad av ljuset och har inte somnat på en spårvagn på en hel vecka. planerar flykt utomlands i sommar och skrattar bland vänner. dricker te försent inpå natten.

december 1, 2013

förresten, har jag sagt att jag flyttat igen? tredje gången på tre år. nu till en litenliten lägenhet bort från den där ön jag växt upp på. saker trängs och man slår i tår om man är lite för snabb men den är min. för första gången bor jag helt själv. hemifrån, till kombo, till kollektiv, till nu. nu är det mitt, allt det där jag slår i. får äntligen packa upp de där sakerna som förvarats längst in i lådor hemma hos föräldrarna i väntan på att få plats. får använda mitt egna porslin och slipper diska efter andra.

december 1, 2013

nämen, se, nu snöar det på wordpress igen. jag kommer så väl ihåg när vi upptäckte det första gången. snö. ute är det dock flera plusgrader och ofta så soligt att man kan tro att det är vår. jag klagar dock inte alls. jag trivs i vädret och snön kan få komma först framåt julafton. adventsljuset tänder jag dock ändå och idag bakade jag och hon pepparkakor. jag har nog aldrig gjort så fula pepparkakor men aldrig heller varit så nöjd med att de varit så fula. nivet. jag skriver inte så mycket längre. har börjat plugga och har inte alls samma tentaångest som alltid vägt så tungt. hösten har kommit och gått men kylan har inte tagit sig riktigt lika långt in i år.

jag hoppas att du aldrig kommer att tänka på något lika mycket som jag tänker på dig.

april 27, 2013

I augusti 2010 lånade jag en bok på biblioteket. läste den och den slog mig i hjärtat. den fick kroppens alla organ att dra ihop sig. både av vemod och av hur otroligt vacker den är. jag läser den igen nu. nu är den min egen och står i min hylla. blir plötsligt påmind om alla ord föregående författare hade strukit under i biblioteksboken. när jag skrev dem rakt upp och ner efter varandra fick jag den här texten:

inte att sluta leta
ju mindre vi sade, desto mer missförstod vi
men det kändes som om vi talade om det viktigaste av allt
det är synd att vi måste leva, men det är en tragedi att vi bara får ett liv att leva, för om jag hade fått två liv skulle jag ha tillbringat ett av dem med henne
ett ordboksblad från att röra vid varandra
jag saknar dig redan, Oskar. Jag saknade dig till och med när jag var tillsammans med dig. Det har varit mitt problem. Jag saknar det jag redan har, och omger mig med sådant som saknas.
När jag var liten flicka var livet som musik som hela tiden blev högre. Allt väckte känslor inom mig. En kalender som visade fel månad. Den kunde ha fått mig att gråta. Jag ägnade livet åt att lära mig att känna mindre.
just gått till skolan och jag väntade på dig. jag hoppas att du aldrig kommer att tänka på något lika mycket som jag tänker på dig.
hade sovit och drömt.
kysser varandra här uppe under åskväder kan få vara med om att det slår gnistor mellan deras läppar.
Jag kommer att bli besviken, men inte alls förolämpad, om ni säger nej.
vet att det ska dö så är det väldigt väldigt lugnt.

(Ochja, boken ja, Extremt högt och otroligt nära – Jonathan Safran Foer)

april 26, 2013

ligger vaken lite för sent trots att jag ska upp om för få timmar men måste så slappna av måste landa måste vila måste bli av med den där känslan som greppar mina revben inte ångest men kanske mest förvirring vet inte vad som hände med allt det där jag ville göra det jag ville förverkliga man börjar fundera sådär när folk från förr hör av sig när de skickar ett mail och säger att de minns en som en så fin människa och att man faktiskt kanske borde säga hej ibland då ja då börjar man fundera på allt allt som trängs i huvudet och gör det så tungt mot kudden önskar helst att jag kunde få kura ihop mig i din famn och du kunde stryka mig sådär över håret så jag kunde andas normalt.

april 17, 2013

ja. jag vet att min blogg är oerhört tråkig och inte alls kul att läsa men jag tror ändå inte att ni är många som hittar hit längre och jag försöker egentligen bara att fånga lite ord igen.

april 17, 2013

det finns så många personer i ens liv som egentligen bara hör hemma på en plats. de där vännerna man hade bara i skolan. folk man träffar bara under några dagar när man är volontär på en festival. hela förra sommaren jobbade jag med tre väldigt fina tjejer, som jag direkt kände att det här är bra folk, fina människor. man pratar om att ses men ingen drar riktigt igång det. och ibland när man träffar folk sådär utanför den platsen de tillhör blir allting bara så fel och konstigt och man vet inte hur man ska bete sig. igår träffades vi för första gången utanför jobbsammanhang. och det blev inte alls sådär. det var hur mysigt som helst och det första jag möttes av hemma hos kollegan var en gayflagga, feminismmärken och fina 60talsmöbler och den där känslan av att det är folk man kan komma bra överens med bara växte. vi lagade mat, pratade gamla jobbminnen och diskuterade allt som dök upp i våra huvuden.

april 17, 2013

2010 sprang jag ut från mitt gymnasium med en vit mössa på huvudet. ända sen dess har jag väntat på att klargörelsen ska slå mig. att jag plötsligt ska veta vart jag vill att mitt liv tar vägen. nu är det plötsligt 2013 och jag vet fortfarande ingenting. har läst två universitetskurser, jobbat i två år och säkert utvecklats mycket, men vet fortfarande ingenting.

.

april 9, 2013

Jag älskar att min faster berättar så mycket när vi är hos henne. Resten av min familj pratar inte så. Varje frukost tar hon upp en ny historia för mig och min syster att lyssna på. Hon pratar om vår släkt, om när hon blev kär, om farmors cancer, om att flytta till ett land som inte är ens eget, om vilka ord farfar ofta använde, om hur länge pappa haft mustasch och om hur hennes barndom var. Idag sitter vi i det där välkända köket i Italien och läser farmors gamla dagbok, den från 1953. Hon är 19 år och skriver om att gå ut och dansa och att vara nyförälskad i min farfar. Vi sitter på varsin stol med varsin kaffekopp och lyssnar när min syster läser högt. Just i det läget är vi så nära, vi tre och farmor. Jag vill aldrig att dagboken tar slut.

mars 15, 2013

och plötsligt ligger jag på noppriga lakan och saknar dig.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.