Det finns inget namn för kärlek (färdig novell)

Det skulle aldrig bli som förut. Allt hade förändrats, och ingen av dem visste ännu hurvida det var till det bättre, eller sämre. Två par läppar mot varandra, borde väl inte innebära så stor ändring, eller? Tystnaden la sig i regnet efter det lilla ljudet deras läppar lämnade ifrån sig när de lämnade varandra. Som om de ville tillbaka, ville aldrig ge upp, men det var så fel. De visste om det. De bröt mot varje norm och alla tankar som fanns runt omkring dem att vara homosexuell, men hon kunde inte hjälpa det,
Aylins läppar var de skönaste hon någonsin kysst.

Det var så typiskt. Det är mer förståligt om det hade hänt på något romantiskt ställe. Om de legat och sett på en film, haft tända ljus och bara dragits med, men hur romantiskt är det egentligen att sitta mot en kall tegelvägg med regnet dundrandes ner för stuprännorna som inte är det minsta hela?

De hade tagit skydd för regnet som överraskade dem på deras promenad. Skrattades hade de slängt sig ner längst stenväggen. Det var så vanligt. De skrattade ofta. På bara några månader hade de blivit varandra, de var alltid tillsammans. Därför var det inget konstigt med att de kurade ihop sig tillsammans för att hålla kvar den värmen som fortfarande fanns. De betraktade regnet, och förundrades över hur mycket vatten som kan falla från himlen. Hon tänkte på sin uppväxtdröm, att romantiskt kyssa någon i regnet, men sa det aldrig högt. Det skulle kunnat ha misstolkats, och några fel hade hon inte råd med. Så de satt tysta, och hon kom på sig själv med att för första gången önska att det var någon annan än Aylin som satt bredvid henne. Någon som hon kunde kyssa, utan att tänka för mycket, utan att vara så rädd för konsekvenserna.

Det var just det hon tänkte på de där minuterna innan. På hur hon önskade att Aylin var någon annan, just för att det skulle vara lättare. Regnet ökade sin takt, och Aylin påpekade detta. Jonna betraktade regnet hon med, men förblev tyst. Aylin behövde inga ord. Trots det drog hon fingrarna genom hennes långa, bruna, hår, för att ändå förtydliggöra att hon lyssnat. Aylin gav henne ett leende och en tanke om hennes vackra läppar for genom Jonnas huvud, men hon sköt lätt bort den. Tanken var så otänkbar och malplacerad, så fel. Inget ovanligt fick finnas, allt skulle följa normer och fördomar. Allt skulle vara precis rätt. Kylan grep sig in i hennes ben, och hon skakade till, vilket märktes av Aylin som kramade om henne lite extra.

”Regn är konstigt. Jag har en hatrelation till det, men samtidigt älskar jag det. Vet du? När jag var yngre, ville jag alltid kyssa någon i regnet. Jag tänkte mig en lång, snygg, kille som höll om mig” sa Aylin, precis som om hon läst hennes tankar. Hon nickade jakade och stödde sen hakan mot hennes axel. Aylin gav henne en puss på pannan som vilken gest som helst. Om det bara vore lätt.
Vi kan bortförklara det, tänkte hon. Det var bara en fånig dröm de båda ville uppleva. Något som man kan skylla ifrån sig. Samtidigt var hennes huvud tyngt av tankar. Vad skulle de tro, tycka, tänka? Ingen i deras vänskapskrets hade någonsin visat sig vara något annat är heterosexuell, just för att det var förbjudet.

Hon blev så förvirrad, hon visste inte längre vad hon kände, vad hon ville. Det är bara en dröm, slog hon fast. Bara en dröm som hon ville uppleva, göra något fint av. Hon spanade neråt, där hennes händer låg skyddande runt den av Aylins som inte låg runt henne. Aylins hand var så fin. Fingrarnas rörelser hade alltid varit någon som fascinerat Jonna, och mönstret över knogarna. Det var så olikt, speciellt för varje människa. Massa trekanter och fyrkanter i en så perfekt kombination som kan existera. Hon ville registrera varje fyrkant och trekant hos Aylins händer, och hon började inse hur förbjudna hennes tankar var.

De enda som hördes var regnet som fortsatte slita sönder stuprören. Det jagade dem in mot väggen, och de satt så hoptryckta de kunde för att inte få regnet helt över sig. Det nuddade lite vid deras skor, men resten av dem var ännu torrt. De var fortfarande tysta, båda försjunka i sina egna tankar. Hon undrade vad Aylin tänkte på, tänkte hon fortfarande på sin dröm? På läpparna hos en lång, stilig, kille. Jonna kände ett sting av avundsjuka när hon tänkte på det, även om hon inte borde. Aylin var inte hennes, och skulle aldrig kunna bli. Men när de satt där, och hon kunde höra varje andetag, var det svårt att inte fantisera. Om bara varje andetag kunde vara för henne. ”Och genomskinligt grå, blir jag, utan dina, andetag” hörde hon Jocke Berg sjunga i huvudet, och hon insåg hur rätt han hade, hur rätt han alltid hade. Hon var ingenting utan Aylin längre, vem skulle hon skratta med, gråta med, dela alla minnen med? Nej, utan Aylin var hon en tyst, grå, dimma, som mest svävade runt i väntan på ingenting.

Först trodde hon att det var regnet när hon såg Aylins blöta kinder, men snabbt insåg hon att det salta vattnet kom från hennes ögon. ”Vad tänker du på?” frågade hon stilla, men Aylins tårar fortsatte bara att rinna. Hon höll hennes hand hårt, ville så gärna göra något, men kände sig så maktlös. Vad gör man egentligen när någon gråter? Efter någon minut viskade Aylin ”På att vara ensam, på att alltid vara ensam.”. Jonna pussade stilla bort hennes tårar, ”du är aldrig ensam” sa hon, och visste djupt inne i hjärtat att det var sant.

Det gick så långsamt allting, som att se en film i slow motion som man gör när man ska upptäcka alla detaljer. En tår hängde i Aylins mungipa, och hon kysste långsamt bort den. Det var egentligen där det började. Där som alla tankar blev verklighet. Hon dröjde sig kvar. Läpparna var mjuka som i en kliché när hon långsamt rörde dem mot mitten. Egentligen var det ingen kyss först, utan mest läppar, bara läppar. Hopflätade. Aylin stelnade till, och hon blev nervös. Tänk om hon förstört allting, allt som faktiskt betyder något? Det varade en evighetslång sekund innan Aylin besvarade kyssen, och allt hennes blod flöt till läpparna. Till hennes läppar, som kysste Aylins.

Hon mötte Aylins blick, och hon såg lika rädd ut som hon själv kände sig. Vad hade de gjort? Hon kramade om henne, mest för att hon verkligen inte visste vad hon skulle göra annars. De hade brutit mot allt de någonsin lärt sig. Självklart är en kyss bara en kyss, men det här var inte bara en kyss. Det var mer än så, det var Känslor. Det kändes i luften.
Allt var redan förändrat nu, därför tog hon Aylins hand, och drog upp henne. Stå still, uppmanande hon. När de inte hade en torr fläck kvar på kroppen strök hon handen över Aylins nacke, och med regnet strömmandes ner för deras ansikten kysste hon återigen långsamt hennes läppar. De mjukaste hon någonsin kysst.
_______________________________________
Det här är inspirerad av ett utdrag ut ”Kyssen” av Hjalmar Söderberg,
och ett utdrag ur ”Politik” av Adam Thirlwell,
och man kan nog kalla det en blandning av de båda.

Och ge konstruktiv kritik i massor!

4 svar to “Det finns inget namn för kärlek (färdig novell)”

  1. Marie Says:

    Du skriver bra som alltid Sandra. har ingen kritik att ge just nu hjärnan är för trött läser nog den igen någon dag.

  2. Sandra Says:

    Marie: tack vännen! :*

  3. Lissie Says:

    🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: