Dödens kraft (Färdig novell)

Två minuter. 120 sekunder. Han hade fått leva i två år, och så tog det döden två minuter, 120 sekunder, att få sitt grepp. Hon minns det än idag, två år senare, de stormande vågorna, det tjutande skriket, och sen den eviga tystnaden. Dödens tystnad, tystnaden efter hennes första och enda son. Skammen, den evigt brännande skammen, viskningarna om att allt var hennes fel.

Man kunde se dom från långt håll. Pojken som med små skuttande steg inspekterade allt på vägen. Hans lilla mun gick i ett, tusen frågor som behövde svar, tusen frågor som inte hann till hans läppar, som han skulle få ställa så småningom, trodde han. Mamman bar den stora picknick korgen över ena armen. Hennes rödbrända ansikte var prytt med ett leende, de gröna ögonen följde sonen som hökögon. ”Mamma, mamma, mamma? Är det stort, vattnet vi ska till?” ” Ja, lilla gubben, det är större än vad dina ögon någonsin kan se.” Det var sommar, mamma och son hade tagit en paus från storstaden och åkt ut till havet. De gick nu den lilla gångvägen från sommarhuset till stranden. Hon hade gått här så många gånger, men det var längesen sist, sen hon födde sin son hade det varit fullt upp. Så nu gick de där, för första gången tillsammans, och utan att de visste det, även sista gången.

Solen lyste upp dem båda, och mammans rödbruna hår glänste i solen som en reklamvideo, som alltid är för bra för att vara sann. Hade man filmat dem nu, när mamman beskyddande tog pojkens hand när en cyklist körde förbi, hade man säkert sett lyckan storma runt dom. ”Titta pojken min, där är havet!” De var nära nu, solen reflekterades i vattnet och lyste in mellan träden som blivit alltmer täta. Det var en varm dag, men blåsten tog i allt mer. Saltvattnet stänkte mot klipporna och hon kände verkligen hur hon saknat havet. Havet hade alltid gett henne en speciell känsla.. Den där speciella friheten, med ett sting av rädsla, kanske även respekt. För havet, med sin oändlighet, kan man inte tämja, hur gärna man än vill. Havet har sin egen vilja, det är vackert, stort, och skrämmande.

Den lilla pojken på blott två år tog av sig sandalerna och ett leende sprack upp i hans ansikte när han kände sanden mellan tårna. Mamman såg sig själv i sin son där han stod med samma rödbruna hår, nostalgin spreds i hennes fria själ när hon såg hans rörelser med tårna. ”Mamma! Vattnet tar aldrig slut!” Sonen såg ut över horisonten, kunde för allt i världen inte förstå att någonting kunde vara så stort. Världen utvecklas med åldern, hans värld var fortfarande liten, den hade lång tid på sig att växa, men ödet hade andra planer.

Det var fortfarande tidig förmiddag, och stranden var ännu tom. Tomhet skulle regera hennes liv framöver, det skulle plåga varje natt, men just nu, denna tidiga sommarförmiddag, tyckte hon att tomheten var skön. Nu var det bara hon och han, mor och son. En klippa gav dem ett perfekt ställe med lä att lägga ut filten på, rödrutig filt på grönt gräs, sådär grönt som det bara kan vara på försommaren. När de tagit en paus gick de barfota sakta utmed stranden, lät vågorna skölja över deras fötter. De gick så länge, till sist började sonen bli rastlös, svängde fram och tillbaka, plockade sakta upp snäckor och granskade dem.

Sonen lämnade snäckan åt sitt öde och den flöt ut till havs strax efter, fångades upp av en våg och krossades mot klipporna. Han fortsatte, ovetande, alltid lika ivrig, varje sekund måste tas till vara. Varje sekund förde honom närmare hans död, varje steg är ett närmare döden, men han trippade fram på glada ben, oviss om världens grymhet. ”Mamma, mamma, mamma? Ska vi bada snart?” Hennes vakande ögon släppte för ett tag sitt mål och såg ut över horisonten, ”Visst pojken min, det kan vi göra.”

Pojken sprang sin väg fram, över sanden, gräset, svängde tvärt och försvann bakom klippan. När sonen återigen kom in i moderns synfält stod han redan ombytt och klar på den rödrutiga filten. ”Skynda dig mamma, skynda dig!” Varje sekund var en evighet för en liten pojke som honom, en evighet av liv. ”Gå före du lilla gubben, Men håll dig på det grunda!” Det var det största misstaget i hennes liv. ”Ja mamma.” Snabbt försvann han ner för slätten, återigen träffade hans fötter sanden. Vinden tog i och han fick luta sig framåt för att inte tryckas bakåt av vinddraget.

När han lugnt plaskade runt i det grunda vattnet vågade sig mamman på att byta om. Det tog henne två minuter, 120 sekunder, och när hon lyfte blicken igen fann hon inte sin son någonstans. Hennes ben sprang av sig själva i ren panik, blicken flackade åt alla håll. Vinden tilltog allt mer, och hon fick kämpa för att springa igenom motvinden, men det var ingenting hon tänkte på nu. De vita gässen och vattnet som slog mot klipporna var allt som fanns i hennes tankar, allt annat var utraderat. ”Liam! Liam! Älskade gubben, vart är du någonstans?!” Paniken triggades upp av den bästa vännen, tystnaden.

Den förvirrade panikslagna modern skrek på hjälp, hennes skräckfyllda rop ekade över den tomma stranden. Det enda paret av pensionärer hade för längesedan gått hem. Vinden tilltog i styrka, vattnet brusade sönder hennes öron. ”LIAM!” Tystnad. Djup tystnad som hon så länge skulle få leva med. Tystnaden som blev bästa vän med tomheten och skammen. Då, plötsligt, bröt ett skrik tystnaden, ett barnaskrik. Det tjöt högt, och för henne varade det i flera timmar efteråt, då de stormande vågorna egentligen tagit över.

”Liam!” Hon rusade i riktning mot skriket som fortfarande ringde i hennes öron. Lagom framme vid klipporna hann hon se hans huvud krossas mot stenarna. Tystnad. Det var tyst i hennes värld. Sekunden varade i en evighet, innan vattnet sakta började färgas rött, hon tvekande inte en sekund innan hon hoppade i. Han flöt hjälplöst längre och längre bort, medan modern tappert försökte få tag i honom. Varje gång hon kom nära, sträckte hon ut armarna bara för att se sin egen son glida längre och längre bort och försvinna i havet.

Det var när vinden triggades upp ytterligare som hon blev medveten om ljuden omkring henne igen. Hennes mun fylldes med vatten när skräckfyllda rop ljöd genom luften. Viskningarna överröstade vågornas brus, ”Det är ditt fel, det är ditt fel! Han dör och det är ditt fel!” Modern använde sin sista kraft till ett stort simtag, och greppade äntligen tag om sin sons kropp. ”Liam?” Hennes röst sprack i sin fråga. Genom energi hon egentligen inte hade, lyckades hon på ta sig in till stranden, upprepande fråga, ”Liam?”

Hans hals gurglade lätt, sonen blödde kraftigt från huvudet och täckte moderns händer med blod. ”Mamma..? Havet var inte oändligt, det tog slut mot klipporna.” Modern blev förvånad över att höra sin sons röst, hon höjde sitt ansikte med de tårfyllda ögonen. ”Åh, min son! Jag älskar dig.” Han slöt sina ögon till hennes ord, dog bort till sin mors ömma ord. ”Nej! Liam? Liam!” Och där satt hon, ensam, kall, frusen, med sin enda och döde son i famnen.

Det hade inte gått en sekund innan skulden och skammen trängde på med sina viskningar igen, att allt var hennes fel, hon skulle inte ha släppt honom ur sikte om hon hade älskat honom, verkligen älskat honom.

Annonser

19 svar to “Dödens kraft (Färdig novell)”

  1. elin Says:

    den här har jag läst förut va?
    lika gripande varje gång
    du o ord matchar så perfekt ihop…

  2. Anna Says:

    Så sorgsen.. jag tänker inte skaffa barn i framtiden. Något i stil med detta skulle säkert hända, om inte annat.
    Jag älskar denna.. You rule!

  3. Sandra Says:

    elin:
    det har du nog, den ligger på dikta också.
    och tack, för allt. ❤

  4. Sandra Says:

    anna:
    Jag tror inte det skulle hända. du skulle vaka över dom.
    och tack. ❤

  5. Petra Says:

    Jag har läst den här förr. Men den är grymt bra iaf!

  6. Sandra Says:

    Petra: tack! :*

  7. Simone Says:

    åh sandra, det är så otroligt fint.. du får mig att gråta ❤

  8. Sandra Says:

    Simone:
    åh, tack, tack, tack! ❤

  9. Emelie Says:

    herregud.
    Jag vet inte vad ja gska säga egentligen…
    Känner mig alldeles gripen av det jag just läste.
    Så otroligt mycket känslor och sådana fantastiska beskrivningar.
    Mina ögon tårar och jag inser att den här var en av de bättre novellerna jag läst på väldigt länge.

  10. Sandra Says:

    Emelie: åh, tack, så himla mycket tack! jag vet inte vad jag ska säga jag heller. dina ord är så fina.

  11. Karl Wilzén Says:

    Jag hoppas att du inte mistycker om jag är ärlig. Du får jobba lite mer på ditt skrivande. Lite tråkigt språk (brist på fantasi), och strukturen är inte den bästa. Klychorna duggar tätt. Lite mer miljö och karaktärs-beskrivningar hade inte skadat.
    Min uppmaning: våga ta ut svängarna mer och skriv inte så enkelt. Våga använda vackra ord!
    Annars vill jag bara säga att du har talang, även om du har en bra bit kvar på vägen. 🙂

  12. Sandra Says:

    Karl: Nej, absolut inte! utan kritik är man ingenting. 🙂
    Dock är den här i grunden skriven till en tävling, (som var 2 år sen) där novellen skulle ha ungefär den här grundstrukturen och allting skulle fokusera på ordet Respekt.
    Men jag får läsa ordboken och försöka svänga ut lite om det blir någon mer novell!
    Men tack så jättemycket! 🙂

  13. greta Says:

    tycker den är skitbra! Karl har ju faktiskt fel, för en novell ska ju i princip inte alls innehålla miljö- och karaktärsbeskrivningar! Men håller med om att du verkligen inte ska vara rädd att använda vackra ord, för det är du ju skitbra på! 🙂

  14. Sandra Says:

    greta: tack vännen! så himla fint att få massa kommentarer från dig!

  15. Maria Says:

    Jag är mållös. Tack älskade du.

  16. Anonym Says:

    JAG BTROR INTE ATT DET SKULLE HÄNDA

  17. Anonym Says:

    Nej, absolut inte! utan kritik är man ingenting. 🙂
    Dock är den här i grunden skriven till en tävling, (som var 2 år sen) där novellen skulle ha ungefär den här grundstrukturen och allting skulle fokusera på ordet Respekt.
    Men jag får läsa ordboken och försöka svänga ut lite om det blir någon mer novell!
    Men tack så jättemycket! 🙂

    • LUKAS Says:

      Nej, absolut inte! utan kritik är man ingenting. 🙂
      Dock är den här i grunden skriven till en tävling, (som var 2 år sen) där novellen skulle ha ungefär den här grundstrukturen och allting skulle fokusera på ordet Respekt.
      Men jag får läsa ordboken och försöka svänga ut lite om det blir någon mer novell!
      Men tack så jättemycket! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: